Hej Friend
I det här nyhetsbrevet vill jag dela en reflektion som vuxit fram under vårens clinics och samtal med hästmänniskor runt om i landet. Vi pratar mycket om hästvälfärd idag. Om etiska val, om forskning, om moderna metoder. Och det är fantastiskt. Men jag ser också en risk: att metoden ibland blir viktigare än hästen.
💬 "Ett verktyg är aldrig bättre än den som håller i det."
Klickerträning och positiv förstärkning har blivit trendigt – med rätt. Det kan vara kraftfulla verktyg. Men det är just vad det är: verktyg. Inget verktyg passar alla hästar. Och inget verktyg får ersätta vårt eget ansvar, vår närvaro och vår förmåga att lyssna.
Jag har sett hästar bli stressade, förvirrade, till och med frustrerade av klickerträning som inte anpassats efter individen. Och jag har sett människor fastna i tajming, belöningsprotokoll och kriterielistor – tills blicken för hästen går förlorad.
Det är också viktigt att inse att positiv förstärkning inte är en garanti för välbehållen relation. Om metoden används utan känsla, utan tydlighet, utan förmågan att möta hästens behov och osäkerhet, så är det fortfarande bara en teknik. Och teknik utan relation kan aldrig skapa trygghet.
I ett avsnitt av podden minns jag hur vi pratade om den unga valacken som var "duktig" på klickerträning, men som i varje paus började visa tydlig oro: tuggade på staketet, gick undan, såg sig omkring. Det var tydligt att han kunde övningarna, men inte visste vad han kände. Ingen hade frågat honom. I ett annat avsnitt pratade vi om stoet som lärt sig "target" på bara ett pass – men som istället fick sitt stora genombrott när vi lade undan targeten och bara stod tysta med henne. Det är i de stunderna relationen får en chans att tala.
📖 Forskning visar att positiv förstärkning inte alltid är mer effektiv än andra metoder (Heleski et al., 2008) och att felanvänd klickerträning kan skapa frustration och riskbeteenden (Williams et al., 2004; Shaw, 2020). Terry Golson varnar till och med för att "clicker training, done poorly, can create dangerous animals".
Det betyder inte att metoden är dålig – tvärtom. Det betyder att den ställer krav på oss. Krav på närvaro. På ansvar. På förmåga att se hästen, inte bara träningsplanen.
🚨 Det handlar inte om att välja sida. Jag är inte emot någon metod – men jag är emot när vi slutar lyssna. När metoden går före relationen. Jag tror på att vi måste vara fria nog att anpassa oss, att förändra, att våga prova nytt – men aldrig tappa bort mötet, kontakten, själva själen i partnerskapet.
Låt oss våga vara människor som möter hästar, inte tekniker som tränar dem.
💪 För det är i relationen all verklig träning börjar.
Relationen måste alltid vara viktigare än metoden.
🎙️ Vad tänker du? Har du själv upplevt att en metod kommit i vägen för relationen? Eller har du hittat ett sätt att kombinera teknik med känsla?
👉 Svara gärna på det här mejlet, eller skriv en kommentar till senaste poddavsnittet – jag läser allt och svarar så ofta jag kan.
Låt oss hålla samtalet levande. Relation före metod – alltid.
📲 Vill du följa mer?
Tack för att du läser. Och tack för att du bryr dig. ✨
