Hej Friend

Det finns ett ögonblick – så flyktigt att det nästan inte märks – där berättelsen börjar.
För ett föl är det kanske när mamman slickar den första gången, eller när människohanden för första gången snuddar vid den lilla kroppen.
För oss människor? Kanske när någon sa: ”Var inte så känslig.” Eller när vi fick lära oss att duktighet var en valuta för kärlek.

Vi präglas.
Hästen.
Och människan.
Långt innan någon av oss lär sig tygla sina rädslor. Långt innan vi sätter namn på våra känslor.

🎙 NYTT PODDAVSNITT

Fölprägling & Ryttarrädsla – När gamla mönster rider med

Vi pratar om:

🍼 Hur de första veckorna i ett föls liv sätter tonen för hur det kommer tolka kontakt, press och tillit.
💥 Hur inlärd hjälplöshet uppstår – hos både häst och ryttare.
😔 Varför ryttarrädsla ofta handlar om något djupare än själva hästen – om gamla mönster, skam och självkritik.
🔄 Hur vi kan börja om, både för hästens skull och vår egen.

"Ryttarrädsla är inte svaghet. Det är ett rop från det inre barnet. Ett minne från en tid då vi inte hade trygghet nog att säga nej – och inte mod nog att säga ja."

🎧 Lyssna på avsnittet nu:

Fölprägling & Ryttarrädsla – När gamla mönster rider med
📍 Finns på Spotify, Apple Podcasts och direkt på heartsandhorses.se

🌱 Fölpräglad för livet

Forskningen är tydlig: de första levnadsveckorna hos föl är avgörande för hur de kommer relatera till världen. Under den känsliga perioden präglas hjärnan av dofter, röster, rytmer – och av trygghet, eller bristen på den.

Det föl som får en trygg, konsekvent och vänlig närvaro utvecklar nyfikenhet, social kompetens och förmåga att ta in lärande.
Det föl som hanteras av en stressad, dominant eller frånvarande människa?
Det lär sig undvika kontakt. Det lär sig maskera sin rädsla. Det lär sig att närvaro är lika med fara.

Vi ser det i den unga hästen som aldrig kan slappna av i sällskap.
I individen som stänger av så fort något blir svårt.
Och i den vuxna häst som bär på mönster den själv aldrig valt – för att människan valde åt den från början.

🪞 Och vi då?

Det är lätt att peka på fölpräglade hästar.
Men vad med oss själva?

"Det är lätt att kräva tillit av hästen, när vi inte ens har tillit till oss själva."

Vi bär också mönster.
Vi är också präglade.
Av vuxna som älskade oss, eller inte förstod oss.
Av miljöer som var trygga, eller fulla av krav.
Av vår plats i familjen, i flocken, i världen.

Så när vi kliver in i stallet och försöker vara ”den vuxna i rummet”, vem är det egentligen som håller i repet?
Är det den mogna, medvetna versionen av oss själva?
Eller är det ett inre barn, präglat på osynlig rädsla och livslång anpassning?

😟 Ryttarrädsla – ett uttryck för något större

Jag har arbetat med tusentals ryttare genom åren.
Rädsla är inte ovanligt. Men det mest fascinerande är detta:
Det är sällan rädslan för att ramla av som är den verkliga boven.
Det är skammen.
Det är känslan av att inte räcka till.
Det är sorgen över att inte kunna ge hästen det man vill.
Det är den djupa, outtalade rädslan för att inte vara en ”riktig” hästmänniska.

"Ryttarrädsla är sällan bara rädsla. Det är en inre spegel. Och det är ofta fölpräglat, fast i mänsklig form."

Forskning visar att ryttarrädsla inte bara hänger ihop med olyckor eller fall, utan också med tidigare livserfarenheter, brist på emotionellt stöd i ridutbildningen, och bristande trygghetsrelationer.
Med andra ord: det handlar ofta mer om din historia än om hästen framför dig.

💔 Inlärd hjälplöshet – den farligaste lydnaden

Och när både hästen och människan bär på mönster av passivitet, kontroll, lydnad och tysthet – då möts två kroppar som försöker överleva, inte leva.

Hos hästen kallas det inlärd hjälplöshet.
Hos människan kanske vi kallar det "prestationsångest", "självkritik" eller bara "jag vågar inte mer".

"Det är inte farligt att vara rädd. Det farliga är när vi slutar försöka förstå varför vi är det."

💡 Så hur börjar vi om?

Genom att gå tillbaka.
Inte för att fastna i det förflutna, utan för att förstå det.
Och sedan – steg för steg – välja något nytt.

För fölpräglade hästar kan vi skapa nya erfarenheter. Vi kan bli den människa som ger tillit, konsekvens, tydlighet och trygghet.
För fölpräglade människor kan vi skapa utrymme att andas. Att ifrågasätta våra egna mönster. Att ge oss själva det ledarskap vi kanske aldrig fick som barn – men som vi idag kan ge oss själva.

✨ Partnerskap är inte teknik. Det är historia, närvaro och vilja.

I vår onlinekurs Partnerskap går vi på djupet med detta.
Du får förståelse för hästens beteende – men också för dina egna tankar, reaktioner och känslomönster.

Det handlar inte om att bli perfekt.
Det handlar om att bli närvarande.
Och det, min vän, är den största gåvan du kan ge både dig själv och din häst.

📌 Och du, glöm inte att följa oss för mer inspiration:

• Facebook: @thehorsepsychologist

• Instagram: @hh_horseacademy

• YouTube: @hästpsykologen

• Podcast: Gubben Med Hatten – Spotify, Apple Podcast eller på hemsidan